Sahara marathon 2015.

Jag hade ju anmält mig till ett nytt äventyr i Jordanien egentligen. Men 2 veckor innan jag skulle resa och 3 innan loppet kom beskedet att loppet ställdes in på grund av läget i Jordanien. IS hade ju bokstavligt talat eldat upp en jordansk pilot, och i och med det skärptes läget. Innan hade Jordanien varit det säkraste resmålet i regionen.

Men jag var ju i desperat behov av ett äventyr och ett längre lopp inom inte allt för avlägsen tid. Ut på nätet och söka alltså. Då hittade jag Sahara Marathon som skulle gå samma vecka. Det här loppet hade jag haft på min ”to do list” sedan länge. Och efter ett mail till organisationen fick jag klartecken att det var ok att anmäla mig.

Jag bytte IS mot Boko Haram alltså om man nu ska hårddra det. Men det var inte frågan om någon risk här.

Den här resan var ju inte bara frågan om ett maraton. Det är så att säga en solidaritetsresa. Man åker ner till Algeriet och bor i ett flyktingläger 1 vecka under vilket det ordnas löpartävlingar. Det finns alla distanser, 5-10-halv och hel maraton.

Flyktingarna här är flyktingar från Väst Sahara och de kallas Sarawier, de flydde sitt land för 40 år sedan när Marocko invaderade det. Det talas inte så mycket om dem numera i övriga världen, de är de glömda flyktingarna. Det finns ett antal läger varav det där vi var är det största, Smara. De bor inte i tält eftersom de bott där så länge. Husen är byggda av stora block av soltorkat tegel. De har varit med om att det kommit störtregn som spolat bort delar av hus. Många har också ett tält stående på sin tomt. Här är det skönt att vara när det är riktigt varmt och vinden svalkar.

Vi samlades i Madrid för fortsatt resa i chartrat plan till Tinduf i Algeriet. I Madrid var det massor av bagage som, skulle checkas in. Massor av utrustning som skulle ner till flyktingarna, mediciner mm.

Vi kom fram till lägret vid fyra tiden på söndags morgonen tror jag. Och då var vi ju tvungna att dricka lite te. Att dricka te här är en stor ritual så att säga. De kokar teet i en liten kanna över en koleld i en liten ”bytta”. Sedan håller de på att slå teet fram och tillbaka i glas och tillbaka i kannan. Det är socker i teet. Man ska dricka 3 glas te. Det första säger de är bittert som livet, det andra är lagom, och det tredje är sött som kärlek.

Men kanske vid 5-tiden kom vi till ro något så när. Sedan var jag ju vaken i vanlig ordning efter bara ett par timmar. Längre än till niotiden sov jag inte.

Vi som bodde hos denna familj var 1 tysk, 1 amerikan, 1 fransk marockan, 1 finska boende i Spanien. Familjen hade 2 rum i “stora huset”. I det ena bodde de själva och det andra fick vi disponera. Det var tjocka madrasser utlagda till oss att sitta och ligga på. Här sitter man antingen på golvet eller på sådana madrasser. Det var lite jobbigt för mig och min stela kropp. Jag hade ofta och mycket ont i den vänstra skinkan/låret.

Fru i huset där vi bodde, hennes systers ena dotter skulle gifta sig så vi var bjudna på bröllop. Bröllopet varade i 2 dagar. Det var bara kvinnorna som festade. Först sa man att männen hade fest för sig, men sedan verkade det som de inte hade något. De sa att männen var för seriösa för att hålla på med sådant. Första dagen var bruden inte med. Andra dagen väntade man på henne och när hon kom i bilkaravan som tutade för fullt, var hon helt täckt med tyg så man såg henne inte. Vi hade fått kläder så att vi skulle smälta in bättre. Fast jag vet inte om dessa kläder på mig gjorde att jag smälte in på något sätt.    Kul att vara med om.

På söndag kvällen blev det inte middag förrän vid 11 tiden på kvällen. Så denna natt blev det också kort med sömn.

På måndag kvällen var det pastaparty och info om start och transport till start nästa dag.

Jag gick och lade mig i hyfsad tid, men sedan kom tjejerna som vi bodde med tillbaka senare, och de visade noll hänsyn utan höll på att kackla något hemskt innan de föll till ro.

Och alltså ännu en natt med något reducerad sömn.

På tävlingsdagen gick vi upp klockan 6 för frukost vid ”byns” central eller vad de ska kallas. Fast det var inte mycket till löparfrukost. Kaffe eller te med kex med smör och äppelmarmelad. Jag hade blandat i ordning 2 laddningar med rödbetspulver, aminosyra, hornet juice och kolhydrater. Den ena drack jag på väg till start och strax innan start. Den andra hade jag att växeldricka med det vatten som serverades vid vätskekontrollerna.

7:30 gick bussen sedan till starten 42 km bort. När vi kom dit var det feststämning där. Startbanderoll uppspänd, flaggor från alla deltagarländer, barn som sjöng och kvinnor som gjorde det där med att ”vifta” med tungan och ge ljud ifrån sig. Det var så jag fick rysningar i hela kroppen. Vilken härlig stämning.

Jag sprang med den där ställningen som gör att jag kan hålla mig upprätt.

Innan vi skulle starta var det ungdomar som startade ett kortare lopp. De flesta sprang barfota.

Vi var 119 som skulle springa hel mara. Det fanns 1 som var utklädd – till isbjörn!!!

Vädergudarna var med oss för till en början var det lite mulet och en rätt behaglig temperatur.

Starten gick 9:30. När vi gav oss av var det massor av kvinnor som gjorde det där ljudet. Det var nästan häftigare än ett större maraton här hemma.

Där vi sprang var det väldigt flackt, inga backar att tala om. Ibland var det något lösare underlag att springa på. Vätskekontroller fanns det på ca 3 km avstånd. Efter ca 2 timmar var solen framme med full styrka. Det var väl varmt som den allra bästa svenska sommardag.

Jag sprang på planenligt till en början. Det visade sig att jag hade inte så värst många efter mig, men isbjörnen var det i alla fall.

Efter 1,5 timmar råkade jag snubbla på en sten och ramlade framåt och slog i vänster knä. Det var inget som hindrade mig i löpningen men det kom fram lite blod.

Jag passerade halv mara på ca 2:40 vilket var lite drygt vad jag väntat mig, med den här takten borde jag klara maran på kanske 5:30 tyckte jag. Men det dåliga sovande i 3 nätter kändes ordentligt. Efter halv passeringen började det gå något lite uppåt.

Det var ingen chans att springa fel för det fanns militär utposterad med ca 500 meters intervall tyckte jag.

Men efter halv passeringen gick det sämre och sämre för mig. Isbjörnen passerade mig också här någonstans.

Jag började få mer och mer ont i ryggen. Till slut var jag tvungen att sitta ner ett par minuter vid varje vätskekontroll.

När jag satt ner vid en vätskekontroll ca 10 km från mål, var det sjukvårdare där som upptäckte mitt ”skadade” knä. Det var en del flugor vid såret. Då tyckte de att det var lika bra att de lade om det. Jag tror inte de hade haft något att göra tidigare under loppet så de blev eld och lågor att få plåstra om någon. Och det blev inte bara ett litet plåster de satte på utan en kompress och sedan vira bandage om. Det såg mycket värre ut än vad det var.

Vid en kontroll lite senare tyckte militärerna att jag borde åka med dem, men jag förklarade att det inte var så farligt och att jag var en viking.

Hela tiden hade jag aldrig haft en tanke på att bryta. Det här skulle jag bara klara av om jag så blev sist. Jag hade för länge sedan passerat möjligheten att komma in på 6 timmar. Det närmade sig 7 timmar, skulle jag klara det?

Vid sista vätskekontrollen vid Smaras början fick jag besked att jag var sist. Men det visade sig inte stämma. Ca 1 km innan mål var det en ”löpare” som gick om mig. Vid detta tillfälle hade jag eskort av 1 pickup med militärer, 1 ambulans, 1 röda halvmånen bil och några funktionärsbilar. 200-300 meter innan mål satte alla dessa bilar igång och började tuta hej vilt. Jag kom i mål, jag klarade det. Jag gav inte upp. Och tårarna började rinna igen. Vilket mottagande. Folk kom och ville bli fotograferade tillsammans med mig.

Tiden blev hemska 7:07. Vinnaren hade 3:04.

”Medaljen” är lokalt tillverkad i lägret.                                          

Här hade vi blivit lovade att det skulle finnas ”dusch” möjlighet. Men det var bara en ynka liten vatten rännil från en slang. Inte lönt att försöka tvåla in mig. Jag bara sköljde av mig så gott det gick. Bara det kändes väldigt skönt. Hade inte tvättat mig ordentligt innan sedan jag kom till lägret.

Sedan var det skönt att vila ryggen riktigt.

Om man ser på tiderna på de sista på de andra distanserna ligger jag ändå inte så dåligt till. Den sista på halvmara hade 4:34, på 10 km 3:06 och på 5 km 1:17.

Dagen efter var det prisutdelning. Även jag och min prestation uppmärksammades. Jag fick en plakett av algeriska statens ministerium för sport och arbete för min tappra insatts att inte ge upp även om det tog lite tid, utmärkelse för tapperhet i fält kallar jag det. När jag gick ner för tribunen var det en som sög tag i mig. Han ville ha en intervju med mig, med kamera och allt. Det visade sig att min målgång och intervjun sändes i den lokala tv:n senare på kvällen. Tyvärr såg jag det inte själv, men många flyktingar berättade att de sett mig på tv.

   

En förmiddag senare i veckan var det stor parad med militär och ungdomar och andra organisationer. Vi var på besök i ett par museer som berättade Sarawiernas historia. En eftermiddag åkte vi iväg till en stor sanddyn, hade picknick och lekte lite.

Vi umgicks i familjerna och pratade med flyktingar. Gick runt på marknaden och kollade om det fanns något att köpa. Jag köpte mig en ny ring och lite armband. Men det bästa är en lokalt tillverkad blåsbälg, tillverkad av diverse plåtburkar o dylikt, som jag ska ha när jag grillar eller röker mat.

Det fanns 3 barn i familjen, men det rörde sig många barn i huset. Kompisar till barnen och släktingars barn. De var väldigt nyfikna på oss. Jag hade med mig en massa ballonger som jag delade ut. De hade jätte kul med dem. Tänkte det var en bättre grej än att komma med godis.

Kvinnorna gick invirade i långa tygstycken. När de var ute täckte det också munnen. Men det var nog mer för att inte andas in så mycket sand och damm. Speciellt unga kvinnor hade dess utom solglasögon på sig ute. Det såg rätt kul ut. Och dessutom hade de vantar på händerna. Detta närmast för att inte bli mörkare än vad de var så att säga.

Vi funderade lite på hur de känner igen varandra när de är ute när de är så invirade.

Frun i familjen där vi bodde jobbade på en barn/mödravårdscentral. Vi fick gå dit med henne en eftermiddag och se hur det såg ut. På väggarna var det massa affischer om hur man skulle bete sig i olika citationer för att leva hälsosamt.

Där var ett rum för barnafödsel, där fanns en så kallad gyn stol bara.

Ett rum för undersökning av barnen. Där fanns en hängande våg för att kolla vikten på de små liven.

Men det värsta var när de visade oss medicinskåpet. Där fanns bara 2 packet med någon form av medicin.

Flyktingarna får mat från FN, men det är bara absolut minsta ransonen för att överleva. Många ser tjocka ut, men det är inte så mycket beroende på fetma, snarare är det olika sjukdomstillstånd.

Det är många projekt igång för ungdomar. Mycket med idrott.

Senare i år kommer Serawierna för första gången att få ställa upp i Afrika mästerskapen.

Jag kan varmt rekommendera den här resan. Är det någon som är intresserad skulle jag kunna tänka mig att åka igen och fungera som ”reseledare”.