Vårvindar friska. Tjoho, nog var det vindar alltid. Men så särskilt friska var de inte. Jag deltog i Aros marathon i går, och där blåste det rejält. Till på köpet var det ordentlig motvind. Det var ett väldigt välorganiserat lågbudget lopp som gick mestadels på den gamla banvallen mellan Uppsala och Enköping. Privatpersoner hade på vissa ställen ställt upp med servering av vatten, sportdryck och diverse tilltugg. På ett ställe hade det ställts ut kastruller med nyponsoppa och blåbärs dito, och det var bara att ta för sig.

Som tur var gick banvallen tidvis in mi skogen så att det blev lite vila från vinden. På några partier var det bara ett smalt upptrampat spår. Här blev det svårt för mig att springa med mina 49-or. Men å andra sidan var det kanske inte så dumt med en påtvingad promenad.

Jag hade hoppats på en tid under 6 timmar. Dels var loppet längre än en mara, 45 km, och dels var det väldigt länge sedan jag sprang så långt. Men målet uppnåddes inte, det blev ca 6:20. Jag får väl skylla en del på vinden också. Men det kändes bättre än väntat efter målgång. Jag hade inga problem att göra en ca 0,5 timmes promenad till bussen efteråt. Natten däremot har varit tämligen orolig, ofta gjort ont så jag behövt ändra ställning ofta. Men här på morgonen har jag gjort lite uppmjukningsövningar.

Att det var tufft visar även att det var väldigt många som bröt, och vinnartiden låg visst på 3:50 ungefär.

Kort sagt det var skönt att få ha genomfört ett så här långt lopp igen. Min erfarenhet från tidigare är ju att första långa loppet för året eller efter en längre tid utan långspring är alltid lite segare, men om jag sedan springer långt inom några veckor så har kroppen förstått vad det handlar om.