100 milaren som blev en 50 milare, samt vulkanaska. 100 milaren i Täby, TEC, gick den 10 april. Jag kände mig rätt bra uppladdad. Hyfsat utvilad och matmässigt bra planerad. Jag kom dit mi god tid inför starten. Fixade till ett litet bord jag hade med mig att lägga mina saker på. Jag var ju rätt säker på att jag skulle få problem om jag satte grejorna på marken. Jag är ju inte speciellt vig annars och definitivt inte när jag sprungit “lite”.Det visade sig att det i stort sett skulle bli samma bana som förra året. Jag gillade den inte då och ännu mindre i år. Det som jag speciellt inte gillar är ett litet part där vi springer i skogen. Och det är skog med hemska trädrötter och stenar. Till viss del också blött. Jag tränar ju på asfalt och är inte van att lyfta benen speciellt högt.
Jag hade gjort i ordning 1 liter blandning med 4 mixade bananer, yoghurt och en hel del kolhydratpulver. Det här tog jag med en liten flaska av som jag drack halvvägs på varvet. Jag hade ostskivor som jag brett smör på och rullat ihop. Dessa käkade jag en av efter varje varv. Jag hade brödskivor med smör och jordnöttsmör som jag också tog av nästan varje varv. Till varje varv hade jag vatten med kolhydrater. Efter ett par varv började jag stjälpa i mig ett par muggar kola vid varvningen. De 3 första varven gick bra, det kanske till och med gick något fortare än vad jag hade planerat. Varv 4 och 5 började gå lite tyngre. Men det har det ju gjort tidigare när jag kommit upp i de distanserna. Oftast har det sedan lossnat något efter 60 km. Sjätte varvet kändes rätt hemskt. Jag var beredd att lämna in. Men jag tänkte att då hade jag ju inte så att säga gjort något. Jag kämpade mig 2 varv till så jag kom upp i 50 miles. I och för sig inte dåligt det heller. Men tiden 12.26 talar för att det var jobbigt. Varken kroppen eller knoppen ville mer. Men väl i omklädningsrummet fick jag kvitto på att jag nog fått i mig Kcal så det räckte. Jag drabbades inte av någon tokfrossa den här gången. Ja, för mig med min storlek är det inte bara frågan om att springa utan också att få i mig energi så det räcker.
Dagen efter åkte jag till Island på jobb. Och sedan kom det nya vulkanutbrottet på onsdagen. Till en början var jag inte orolig, men jag följde utvecklingen på nätet och info från islänningarna där jag jobbade. På fredagen var jag klar med jobbet och hade flyg på lördagen bokat. Men det blev ju inställt. Det västa tyckte jag var om jag skulle behöva stanna på Island länge eftersom jag inte hade några löpargrejor med mig. Jag stod sedan på väntelista till på måndagen. Men på söndagsförmiddagen upptäckte jag att det skulle gå flyg till Trondheim i Norge. Det gällde bara att hänga på. Kom jag väl till fastlandet skulle det ju alltid gå att ta sig hem på något sätt. Och innan vi landade fick vi besked att det skulle finnas bussar till både Oslo och Stockholm. Men en busstur på natten på 10 timmar är ingen höjdare. Jag kan inte sova så. Väl i Stockholm vid 7 tiden åkte jag och jobbade några timmar och sedan hem och lade mig och försökte sova. Sist på eftermiddagen blev det en 15 km runda. Och i dag tog jag samma runda och nu gick det rätt hyfsat. 10 minuter snabbare än i måndags. Tiden i måndags berodde nog mycket på tröttheten i kroppen.